Första mötet med Jimmy Levin
Killen på andra sidan köksbordet är huge. Helt jävla skitstor faktiskt. Och han känns väldigt, väldigt felplacerad. Sittandes i en allmogemålad kökssoffa, två meter lång och typ 120 pannor är själva volymen i sig överväldigande. Att sedan armar, knogar, hals och nacke är täckta av tatueringar med vikingamotiv och minst sagt tveksamma köttinskriptioner minskar inte det overkliga intrycket. Han ser att jag har fått syn på texten "Aryan War" som ristats in strax under den uppkavlade tröjärmen. På tröjan står det för övrigt "Elementfabriken".
"Trogen medlem i ett decennium i Sveriges nordligaste patriotgäng", ler han och drar handen över det snaggade blonda håret. Han tar en klunk kaffe till ur den stora röda koppen, "Där kan man verkligen prata Ultima Thule i ordens rätta bemärkelse. Jag lämnade in medlemskortet för sju år sen skulle man kunna säga. Det fanns vissa luckor i logiken. Har aldrig haft någon lust att åka runt på skolor och predika om att det är farligt med nazism. Jag har lagt baggen på hyllan, jag har inget hat mot varken de eller de så kallade kulturberikarna. Jag lever mitt liv och de lever sitt."
Han heter Jimmy Levin och är den skyldige till att Stefan Hammarbäck dök upp i tv-rutan första gången. Det var Jimmy som skickade in anmälningsbrevet, komplett med ansökan, fotografier och personuppgifter.
Jag hade klivit av tåget i Medingeberg och insåg efter tio minuters strosande att jag samhället var ännu mindre än jag trott. Det var i princip en bebygd vägsträcka på någon kilometer med några stickgator. Hur jag hittade Jimmy? Jag började på det naturliga stället, där alla människor på en liten ort passerar. Pizzerian.
De två ägarna, libaneser och bröder skulle det visa sig, var ytterst trevliga och bjöd på läsken till La Busolan. Är inte Bussola en konstig pizza för övrigt? Det finns lika många uttal som varianter på den. Ibland heter den [Labo:sola], och ibland bara [Bössola]. Mysko. Shit the same.
Libaneserna, Tony och Habib, berättade att Hammarbäck precis som de flesta andra jämngamla på orten varit en stammis på stället sen tonåren. Tyst men väldigt artig och trevlig, var deras intryck. Även efter några öl. Dock hade det väl börjat gå neråt sista tiden innan han flyttade från byn. De berättade att han i stort sett jämt kom med Jimmy. "Nazisten".
Jag fick en vägbeskrivning och började promenera gatan fram. Efter några svängar, och totalt en knapp kvarts promenad senare stod jag framför en vit tegelkåk i ett plan. En hyggligt välskött Volvo 945:a parkerad utanför. En trehjuling, skapligt pyntad tomt. Tveksamt om det var "nazisten" som skötte trädgården. Snarare än kvinna. Att killen som stod och skruvade på en cykel framför garaget var den som det tveksamma epitetet syftade till kunde jag däremot räkna ut med arslet.
Efter de tveksamma artighetsfraserna berättade jag mitt ärende, att jag skrev om Stefan Hammarbäck, och att han, Jimmy Levin, tydligen var en av de närmare vännerna. Så nu satt jag där i en avhoppad nynazists och numera gift småbarnspappas kök och drack kaffe och åt mandelkubb.
"Jo, jag är ju fan inte dummare än att jag vet vad de kallar mig", säger Jimmy så mandelkubbsdamm sprutar ur munnen. Den enorma armen sveper över munnen för att borsta bort smulor ur skäggstubben. "Det var ju det som var det fina med brillsnoken Stefan. Han sket i det där. Jag var någon sorts yxmördare i folks ögon. Han sket i det, att min historia, i att jag har en fet jävla svastika tatuerad på vaden. Han var ju själv ett freak, folk var rädda för honom med, föraktade honom. Men på ett annat sätt. Vi var så jävla olika som man kan bli. Men fan vilken reko kille."
Jimmy borrar in ögonen i mina. Det råder ingen tvekan om att Stefan Hammarbäck hade en betydelse för jätten. Det är väl möjligt att jag övertolkar läget, men jag tyckte mig se en sorg också. En saknad. Jag frågade Jimmy om han hade lust att berätta hela historien om honom och Stefan för mig. Han tänker en stund. Nickar sedan. Visst. Det kan han göra. Han ska hämta dottern hos svärmor först, och ber mig följa med så kan vi prata på vägen. Det är fyrtiofem minuters promenad tur och retur.
När vi reser oss upp ser jag ett kort på kryddhyllan, föreställande en leende Jimmy stående med en riktigt stor gädda i handen. Leendet är enormt, glatt och helt utan attityd. Det lyser av värme. Bredvid honom på höger sida står en milt smilande kille i glasögon. Det är två vänner som just den dagen stängt av världen för en stund. Jimmy Levin och Stefan Hammarbäck.
//Agnosco veteris vestigia flammae, Rolf Hagberg
"Trogen medlem i ett decennium i Sveriges nordligaste patriotgäng", ler han och drar handen över det snaggade blonda håret. Han tar en klunk kaffe till ur den stora röda koppen, "Där kan man verkligen prata Ultima Thule i ordens rätta bemärkelse. Jag lämnade in medlemskortet för sju år sen skulle man kunna säga. Det fanns vissa luckor i logiken. Har aldrig haft någon lust att åka runt på skolor och predika om att det är farligt med nazism. Jag har lagt baggen på hyllan, jag har inget hat mot varken de eller de så kallade kulturberikarna. Jag lever mitt liv och de lever sitt."
Han heter Jimmy Levin och är den skyldige till att Stefan Hammarbäck dök upp i tv-rutan första gången. Det var Jimmy som skickade in anmälningsbrevet, komplett med ansökan, fotografier och personuppgifter.
Jag hade klivit av tåget i Medingeberg och insåg efter tio minuters strosande att jag samhället var ännu mindre än jag trott. Det var i princip en bebygd vägsträcka på någon kilometer med några stickgator. Hur jag hittade Jimmy? Jag började på det naturliga stället, där alla människor på en liten ort passerar. Pizzerian.
De två ägarna, libaneser och bröder skulle det visa sig, var ytterst trevliga och bjöd på läsken till La Busolan. Är inte Bussola en konstig pizza för övrigt? Det finns lika många uttal som varianter på den. Ibland heter den [Labo:sola], och ibland bara [Bössola]. Mysko. Shit the same.
Libaneserna, Tony och Habib, berättade att Hammarbäck precis som de flesta andra jämngamla på orten varit en stammis på stället sen tonåren. Tyst men väldigt artig och trevlig, var deras intryck. Även efter några öl. Dock hade det väl börjat gå neråt sista tiden innan han flyttade från byn. De berättade att han i stort sett jämt kom med Jimmy. "Nazisten".
Jag fick en vägbeskrivning och började promenera gatan fram. Efter några svängar, och totalt en knapp kvarts promenad senare stod jag framför en vit tegelkåk i ett plan. En hyggligt välskött Volvo 945:a parkerad utanför. En trehjuling, skapligt pyntad tomt. Tveksamt om det var "nazisten" som skötte trädgården. Snarare än kvinna. Att killen som stod och skruvade på en cykel framför garaget var den som det tveksamma epitetet syftade till kunde jag däremot räkna ut med arslet.
Efter de tveksamma artighetsfraserna berättade jag mitt ärende, att jag skrev om Stefan Hammarbäck, och att han, Jimmy Levin, tydligen var en av de närmare vännerna. Så nu satt jag där i en avhoppad nynazists och numera gift småbarnspappas kök och drack kaffe och åt mandelkubb.
"Jo, jag är ju fan inte dummare än att jag vet vad de kallar mig", säger Jimmy så mandelkubbsdamm sprutar ur munnen. Den enorma armen sveper över munnen för att borsta bort smulor ur skäggstubben. "Det var ju det som var det fina med brillsnoken Stefan. Han sket i det där. Jag var någon sorts yxmördare i folks ögon. Han sket i det, att min historia, i att jag har en fet jävla svastika tatuerad på vaden. Han var ju själv ett freak, folk var rädda för honom med, föraktade honom. Men på ett annat sätt. Vi var så jävla olika som man kan bli. Men fan vilken reko kille."
Jimmy borrar in ögonen i mina. Det råder ingen tvekan om att Stefan Hammarbäck hade en betydelse för jätten. Det är väl möjligt att jag övertolkar läget, men jag tyckte mig se en sorg också. En saknad. Jag frågade Jimmy om han hade lust att berätta hela historien om honom och Stefan för mig. Han tänker en stund. Nickar sedan. Visst. Det kan han göra. Han ska hämta dottern hos svärmor först, och ber mig följa med så kan vi prata på vägen. Det är fyrtiofem minuters promenad tur och retur.
När vi reser oss upp ser jag ett kort på kryddhyllan, föreställande en leende Jimmy stående med en riktigt stor gädda i handen. Leendet är enormt, glatt och helt utan attityd. Det lyser av värme. Bredvid honom på höger sida står en milt smilande kille i glasögon. Det är två vänner som just den dagen stängt av världen för en stund. Jimmy Levin och Stefan Hammarbäck.
//Agnosco veteris vestigia flammae, Rolf Hagberg
Kommentarer
Trackback
