wellplayed

Jag lyssnar igenom den första av den mängd bandinspelningar jag gjorde i Medingeberg. När jag hör Jimmys släpiga norrländska kommer minnena tillbaka. Det är inte svårt att återkalla intrycken från resan, även om jag i ärlighetens namn borde nedtecknat dem tidigare. Men håll till godo, jag kommer att försöka så detaljerat som möjligt att berätta om hela resan. Jag slog på bandaren när vi kommit en bit på väg, och jag frågade Jimmy om TV-programmet, där hela storyn i mina ögon på nåt sätt började.

"Jo, det var jag som anmälde Stefan till Mastermind", säger Jimmy när vi promenerar längs gatan som jag någon timme tidigare gått längs, i min färd från pizzerian till Jimmys hus.

"Jag minns Stefan reaktion när jag berättade det för honom. Är du helt jävla störd, frågade han mig. Vi var ute med Kerstin, min dotter i lekparken.  Det var förjävla dåligt väder den dagen. För övrigt verkar duggregn och snålblåst vara någon sorts standardväder i Sverige.

Han var inte helt nöjd, Stefan. Det kan man inte påstå. Han menade om att Mastermind var en jävla freakshow. Ett mästerskap i autism. En orgie i att titta på människor som inte är som oss andra."

Jimmy skakar på huvudet och lägger ut snuset i en buske medan vi passerar pizzerian. Snart är vi nere vid järnvägsstationen där jag klivit av tåget tidigare på dagen. Eller station och station, det var ju snarare mest en perrongjävel.

"Men han var ju inte som oss andra", säger Jimmy och tittar på mig. "Han skulle vara grym i ett sånt där program. Allt han nånsin läst eller sett sitter kvar där inne.  Han var ju fucking Saida. Dessutom är det inte autister som är såna här superhjärnor. Det är nån annan sjukdom, Savanner eller nåt."

"Savanter heter det tror jag", säger jag försiktigt till den drygt decimetern längre norrlänningen som strosar fram bredvid mig. 

"Jo, det sa Stefan också", säger Jimmy och ler lite, som av ett hastigt återkallat minne som legat slumrande där bak i huvudet. "Han ville inte stå där som nåt jävla fån, sa han.  Det räckte med att han var bydåren redan. Folk pratade om honom.

Det hjälper inte att man inte vill sticka ut, om man bor i en ort där det anses som skryt att passera femtioskyltarna om intentionen är att studera eller jobba. Jobb eller studier som inte är här i byn är inte riktiga jobb. Är man som Stefan, inflyttad under skoltiden, och inte bybo i tredje led, är man utböle redan från scratch. Sen vet varenda idiot i den här hålan om att Stefan kan citera de flesta böcker han läst. Varenda jävla ord, pärm till pärm, och att han kan komma ihåg kortordningen i en kortlek om han får bläddra igenom den ett par gånger. Det är helt jävla unbeliveable".

Jimmy pekar ut järnvägskiosken när vi passerar den, och berättar att läget verkar dömt till konkurs eller i alla fall jävligt dåliga affärer. En ägare varannat år i snitt. Försök att hyra ut filmer, minigolf, korvmoj. Alles. När vi passerar järnvägen berättar han att bommarna nere vid övergången en gång fick bytas då en kille i Stefans ålder, Rosenberg, blåste in i dem med moppe med sån kraft att en av dem böjdes en smula. Han fick plocka stickor ur bröstkorgen i en vecka. Jimmy skrattar frustande.

Så småningom står vi på trappen till en vitrappad, något medfaren villa på två plan. Jimmy ringer på dörren.

// In medias res, Rolf Hagberg